Lat, latare, latast


Det mest ansträngande jag gjort idag är att flytta röven från sängen till soffan. Patetiskt. Igår kväll satt jag och drömde om hur trevligt det skulle vara om man kunde vara lite mer aktiv. Bli av med lite fett och bygga lite muskler. Slippa känna sig som en marshmallow. Men ändå gör jag ingenting. Lat är ett sånt fruktansvärt fult ord och det är, enligt mig iaf, min absolut sämsta egenskap.

Den enda som kan förändra mitt liv är jag själv.


Nu: PROMENAD!



Hungrig


Om detta beror på att jag ännu inte ätit middag, eller på det faktum att jag spenderat de senaste två timmarna med att googla recept och läsa kokböcker, framgår inte. Kan vara kombinationen. Dessutom lagar Per Moberg mat på tv'n. Jag gillar Per Moberg, underhållande personlighet, yvig som kock.

Har kommit på att jag måste ha någon sorts födelsedagsfest eller nåt sen när det är dags. Inte för att jag fyller jämnt, inte för att jag bryr mig så mycket i själva principen att fira en födelsedag. Som om att pressa sig ut ur sin mors vagina för x antal år sen skulle vara någon sorts bedrift värd att fira år efter år. Jag menar, den kanalen har vi väl alla passerat? Big frickin' woop liksom. Fast sen finns det ju iofs dom som förlösts med kejsarsnitt... Lata jävlar.

Vad var det jag ville ha sagt nu igen??

JO! Födelsedagsfest :)

En finfin ursäkt för att få laga mat till sina vänner. Har redan planerat menyn, inget komplicerat. En liten buffé med lite småplock bara.

Nu: MIDDAG!




Bojan


Var hem till världens sötaste farmor idag, i gott sällskap med båda systrarna och ungarna. Fikade massor med gott, ungarna busade runt och jag och farmor pratade stickning. Fick finfina tips om hur man bäst stickar en häl på en socka. Mysigt! :)


Så roligt kan man tydligen ha


Så att man skrattar rakt ut så fort SIBA-reklamen kommer på tv'n. Jag älskar den reklamen. ÄLSKAR. Det är the highlight of min hela jävla dag när den poppar upp i rutan.
Snubben använder sig ju för tusan av "pistolerna"! Hur kan det INTE vara kul?
Såg igår att dom modifierat den lite, uppdaterat, släppt en ny version. Jag blev så oerhört lycklig. Nu rullar han på höfterna också!

Eller har jag kanske bara varit sjukskriven lite för länge nu? Behöver jag oroa mig för min mentala hälsa? Döm själva.


Tack för att du ringde!


Det var en gammal dam som ringde fel till mig idag. Ett sthlm's nr och frågade efter en Therese.

"Nej, då har du nog ringt fel", säger jag.
"Oj, då får jag be så hemskt mycket om ursäkt", säger tanten.
"Det var så lite så", säger jag.

Vi lägger på. Jag funderar litegrann, stirrar på telefonen. Det är nånting som inte känns helt rätt. "Det var så lite så." "Varsegod!" Typ. Var nog mer "Det är ingen fara" jag ville ha sagt. Stackars tanten måste trott att hon råkat ringt till en knäppis.

Fast det kanske hon gjorde också.



Väntar


Väntar på en rejäl energipåfyllning. Gör planer så länge. Planer för morgondagen, för helgen, för sommaren.  Det blir ju aldrig som man tänkt sig, men det är ju ändå kul att planera. Och om man gör svinmycket planer och endast hälften infrias, så är det säkert ändå mer än om man inte planerat nåt alls. Bergis.

Sitter just nu och lyssnar på surret från tvättmaskinen, datorn i knäet, kaffekoppen bredvid. Tänker på dom människorna jag har runtomkring mig. Vill sno lite av er energi, alla är så jävla duktiga hela tiden.

Imorgon är en ny dag, då ska jag fika med min fina vän S. Kanske orkar ta tag i disken efter det :)




Mörkt ute, mörkt inne


När man bara är trött och oinsprirerad, ja då blir det inte mycket gjort. Disken står kvar, tvätten likaså. Att inte få gå till jobbet börjar tära på själen. Inget att göra om dagarna, ingenstans att gå, inga tider att passa, ingen anledning att kliva upp ur sängen. Dagarna flyter ihop.
Trodde att jag av ren tristess bara skulle gå omkring och städa hela dagarna. Men ju tråkigare man har, desto mindre gör man verkar det som. Som en ond cirkel.
Måste bryta mitt mönster, behöver en spark i arslet, ett projekt, en anledning att ställa klockan på väckning. Men vad?

En och en halv månad kvar...

Ska det inte bli ljusare snart?



Erik Sa-jävla-ade

Jag HATAR Erik Saade.

Fast hatar är ju ett starkt ord.. Men jo! JAG HATAR ERIK SAADE!

Jag hatar den där jävla låten, jag hatar att han ska se så jävla fjantig ut hela jävla tiden och jag hatar, HATAR, hans jävla efternamn.

SA(paus)ADE.

En paus där vilken vettig människa som helst får upp lite, lite kräks i munnen. Ja, det är så det måste vara. Det är alltså DÄRFÖR alla säger Erik Sa-ade. På grund av kräkset.

Fast inget av detta är ju förstås Eriks fel. Nej, felet ligger ju helt solklart hos mig. Inte hans fel att jag stör mig på hans namn, han heter ju det han heter liksom. Och jag kan egentligen inte heller riktigt förklara VARFÖR jag får rysningar av obehag så fort nån säger det där namnet. Sa-ade. Kan inte förklara varför, när det pratades om honom på tv nyss, jag tog mig om halsen och sa "Erik Sa-a-a-a-a-a(gurgel/kräksljud)".

Kan inte ens förklara varför det stör mig så pass mycket att jag kände att jag var tvungen att skriva det här inlägget. Känns iaf skönt att ha fått prata ut.

Hoppas vi kan lägga allt det här bakom oss nu, Erik och jag.



danföredanföredopparedan

Och alltid ska man spara allt till sista minuten. Och det här året kan jag ju inte direkt skylla på att jag inte haft tid. Brist på karaktär, helt enkelt.
Har härjat runt på stan med lilla V hela eftermiddagen. Ni vet, systemet, ica och så ica igen. För självklart är ju vissa saker slut i ica-butik nr1. Slår aldrig fel. Men jag är inte bitter för det, nej nej, inte jag heller.

Så innan jag får gå och sova måste jag slå in paket, göra lite mer julgodis och lägga in sill. Tack gode gud för 5-minuters sillen!

Om jag orkar lägger jag upp lite sillrecept. Eller så gör jag inte det. Beror på hur sent det blir. Har just nu fastnat i soffan med en ganska stor mugg choklad/chili glögg. Kan nog dröja...



Jag erkänner...

...fällde både en och två tårar i slutet av den där jävla filmen.



Tantvarning

Sitter just nu och STICKAR och kollar på BROARNA I MADISON COUNTY. Behöver egentligen inte säga mer. Tycker att det räcker så. Men känner ändå ett behov att liksom förklara mig...

Okej...

STICKNINGEN kommer sig av att jag litegrann kände att jag kommer behöva nåt annat att göra än att bara se på tv under sjukskrivningen. Ett litet projekt liksom. För att jag inte skulle få alltför tråkigt. För dom som undrar är jag sjukskriven för att jag har opererat knät. Man skulle kunna påstå att jag inte direkt lever ett aktivt liv för tillfället. (Vilket betyder att min röv är mycket välbekant med min soffa)
Men i alla fulla fall. Så jag började sticka. Och det är faktiskt kul! Är snart klar med min första halsduk, rätt så snygg om man frågar mig.

Och filmen...

Öh...

Asså, den har ju fått högt betyg på IMDB.



Matmolekyler

Har idag beställt den här boken:

Finns på Bokus.com för 149:-
Finns på Bokus.com för 149:-

Förväntar mig spännande läsning och mycket braiga tips! Återkommer självklart med en utvärdering senare :)

Fuck

Kollar en del på serier. Har sen jag blev sjukskriven plöjt Sons of Anarchy och Weeds. Har nu tagit mig an The Wire. Riktigt bra serie. På riktigt.
Fast dom svär en del.


Wake-up call

Vaknade i morse (läs: i förmiddags) av att försäkringskassan ringde. Blev livrädd. FÖRSÄKRINGSKASSAN liksom. Bara man säger ordet hör man nästan temamusiken till Hajen i bakgrunden. Ringde dom för att säga att de ansåg att jag trots läkarintyg visst kunde arbeta? Man har ju läst och hört så himlans mycket om (hajenmusiken) försäkringskassan.
Men nä. En väldigt trevlig kvinna i andra änden talade om att hon var min personliga handläggare. Hon ville presentera sig och lämna sina kontaktuppgifter till mig. Samt önska god jul. SAMT ÖNSKA GOD JUL. Det var ju trevligt.
Fast vid det laget var ju ändå hela morgonen (läs: förmiddagen) förstörd. Ringa och väcka och SKRÄMMA UPP folk på det där viset! Jävla försäkringskassan. Fast det är ju synd om dom egentligen. Hur dom än beter sig blir man ändå sur.

Något inlägg måste vara det första inlägget

Har funderat på att börja blogga väldigt länge, men det har ju inte blivit av på nå vis. Känts som ett stort omständigt projekt att fixa iordning bloggen så att den blir fin, och DET FÖRSTA INLÄGGET. Det måste ju handla om något alldeles särskilt. Beskriva vad jag vill med bloggen och på nåt vis sammanfatta mig som person.
Men nu skiter jag faktiskt i det!
Det här kommer bara vara en plats där jag fritt får ordbajsa om vad tusan jag vill utan att det absolut måste vara på än det ena, än det andra sättet. Så det så.
Bloggens utseende fixar jag väl allt eftersom. Eller så gör jag inte det. Den som lever (och följer) får se!

MVH: Sofie

Nyare inlägg
RSS 2.0